Förlåt

Det är slaget i huvudet, örfilen över kinden eller första andetaget efter en kalldusch. 

Jag har varit hemsk det senaste. Jag har fått en uppsats att vara mittpunkten. Har glömt bort det som är viktigt, det som betyder något, det som utgör livet. Har låtit humöret vara avhängigt några sidor text, en metodologisk avvägning eller en teoretisk infallsvinkel. Har fått alldeles för många samtal att handla om mig själv och de enorma problem, jag tyckt mig ha. En uppsats. En futtig uppsats har gjort mig upprörd, sur och på dåligt humör. Har fått mig att vara bitter, otrevlig och ohämmat självisk. 

Res dig. Se dig nu kring. Försiktigt!
Gå bort till dörren som gapar ljus.
Lämna ditt krus.
Det som ska göras ska göras riktigt.
Det som ska göras ska göras snarast.
Gå dit där ljuset syns vara klarast.

Förlåt mig.

Irriterande, odrägligt, bisarrt, fånigt, vansinnigt

Jag skrev precis ett pepp-mail till mig själv. Det är ju rätt pinsamt. 

Än mer pinsamt var att jag behövde det.

Mest pinsammast var att jag kände mig bättre av att få det.

På något sätt har uppsatsen brutit ner mitt skolsjälvförtroende till den nivån att jag använder Google Translate för att jag litar mer på den än min egen engelska. På något sätt stöttes självförtroendet i höjd med metodavsnittet, sinade i takt med teoridelen och försvann totalt i den empiriska analysen. Därtill hamnade förtroendet för mig själv på minus när jag dessutom ligger efter i planeringen och för att göra saken än bättre börjar jobba heltid på söndag.

Det är irriterande när folk tuggar högt i den tysta kupén på tåget. Det är odrägligt när bortskämda barn lägger sig på Icas golv och skriker för att de inte får godis. Det borde vara straffskatt på att göra slut på toalettpappret på institutionens toalett. Det är plågsamt när det börjar regna precis när man ska gå utanför dörren. 

Det är ingenting emot hur vansinnigt och obehagligt arg jag kan bli på mig själv för att jag fastnar i uppsatsen och bestämmer mig för att jag är för inkompetent för att göra den. Jag skulle kunna skjuta, eller åtminstone lite smått misshandla, mig själv för att jag är så stört fånig och lättsinkad i hur jag ska skriva en liten fjantig uppsats. Jag är ju bra. Egentligen.

Egentligen. 

Jag har bara gått på semester från att tro på mig själv.